Med jämna mellanrum dyker det upp tillbuds- och olycksfallsrapporter där brandpersonal råkat befinna sig i en farlig miljö utan att de varit medvetna om det.

Åtgärderna för att förhindra det är ofta baserade på att skapa medvetenhet om riskerna på den specifika objektstypen eller det specifika objektet där händelsen inträffade i syfte att man vid nästa tillfälle ska komma ihåg att vidta vissa åtgärder. Detta är bra, men kan också innebära att det finns andra ännu inte identifierade tillfällen och objekt där man kan råka ut för låg syrehalt, hög kolmonoxidhalt eller något annat farligt.

Inspirationen till nedanstående resonemang kommer från Östergötland där man utrustat rökdykledaren med en gassensor som alltid är igång, fast monterad på luftpaketet.

Borde man inte ha samma tänk för den personal som åker ut på larm och går runt i främmande miljöer? Att alltid ha en gasmätare med sig och påslagen som indikerar de vanligast förekommade farliga gaserna, eller brist på syre.

Idealet borde vara att ha ett flergasinstrument hängande på larmstället med flera månaders batteritid så att man inte behöver fundera på att ta med sig instrumentet från fordonet vid varje larm. Tyvärr verkar instrument med lång batteritid enbart vara av engastyp. Och det känns ju inte optimalt att ha fyra enskilda instrument hängande på larmstället tillsammans med radio, personsökare och mobiltelefon...

Exempel på engasinstrument med batteritid på över ett år:
Dräger >>>
MSA >>>

Leverantörer av gasmätinstrument >>>

Motsvarande flergasinstrument har en batteritid på 8-15 timmar och kräver därmed laddning och att man kommer ihåg/väljer att ta dem med sig. Anledningen att det skiljer så markant för flergasinstrument är att dessa inte är energioptimerade eftersom de oftast bestyckas med en brandfarlig gas-sensor som ändå kräver mycket ström för att fungera.

Men om man funderar på de miljöer som räddningstjänsten kommer ut i där man oväntat kan stöta på farliga gaser. Är det då brandfarlig gas man stöter på? Jag tror egentligen inte det. Instrument att mäta brandfarlig gas med vet man ganska väl när man behöver och kan plocka fram då. Eller? Jag tror snarare det är instrument för kolmonoxid och låg syrgasnivå som behövs för dessa oväntade situationer. Koldioxid, Vätecyanid och Svavelväte är också intressanta. Vätecyanid, HCN, är väl oftast kopplat till en brandsituation och svavelväte till att gå in i slutna utrymmen såsom brunnar och avlopp vilket gör att man kanske enklare kan förutse när indikering av dessa ämnen behövs.

Sen finns det givetvis särskilda objekt med särskilda krav på detektering. Industrier som hanterar vissa kemikalier, frekventa transporter som ställer krav på viss mätutrustning. Men det jag funderar på här är att räddningspersonal kan komma till platser där det är svårt att förutse farliga gaser och att en "personlig" gasvarnare skulle kunna göra nytta. Sen kan detta givetvis lösas på många sätt. Engasdetektorer som hängs på larmställ vid skiftbyte eller en rutin som gör att viss personal alltid tar med sig ett mätinstrument när man lämnar bilen.

Grunden till ett införskaffande måste dock komma från ett behov. Behovet visar sig i arbetsgivarens systematiska arbetsmiljöarbete och de riskbedömningar som utförs där. När man gör en riskbedömning tittar man även på sannolikheten för att personal ska råka ut för händelsen varför det mycket väl kan bli att viss personal har behov av mätutrustning och annan inte har det. Likaså kan det skilja mellan olika organisationer då man kan lösa samma problem med olika åtgärder.

Ovanstående är ett resonemang som kanske inte är helt färdigtänkt. Har du synpunkter eller mer kunskap så mejla gärna po@utkiken.net