Tidigare forskning har visat att det sällan är antalet utrymmande personer som begränsar möjligheten för utrymning genom en inåtgående dörr, utan snarare persontätheten och de utrymmandes rörelsemönster. Detta indikerar att i lokaler där utformningen medför låg persontäthet bör det vara möjligt att acceptera ett högre personantal utan att äventyra brandsäkerheten eller utrymningsmöjligheterna.

Kyrkobyggnader utgör en viktig del av det svenska kulturarvet och används fortfarande i stor utsträckning för publika sammankomster. Detta ställer krav på att byggnaderna uppfyller rimliga nivåer av säkerhet och tillgänglighet. Denna tillämpningsstudie undersöker under vilka förutsättningar dörrar med inåtgående slagriktning kan tillämpas i kyrkobyggnader av kulturhistoriskt värde, utan att äventyra personsäkerheten. Studien bygger på tidigare forskning om utrymning i befintliga kulturbyggnader och tillämpar dessa resultat på typkyrkor (stor stenkyrka, liten stenkyrka och liten träkyrka). Resultaten visar att utrymning genom inåtgående dörrar kan vara möjlig under vissa förutsättningar, där faktorer som gångavstånd, persontäthet, brandförlopp och tillgång till alternativa utrymningsvägar är avgörande. Studien ger praktiska rekommendationer för utformning och verifiering av sådana lösningar och utgör ett beslutsunderlag för skälighetsbedömning i specifika objekt. Resultaten bör dock inte tolkas som ett generellt godkännande av inåtgående dörrar i kyrkobyggnader.