Branden på Seacliff Mental Hospital, Nya Zeeland – 1942

Branden svepte genom en låst avdelning på Seacliff Mental Hospital och dödade 37 kvinnliga patienter.
Sjukhuset öppnades 1884 och byggdes huvudsakligen av sten, men avdelning 5, som hyste "svåra" kvinnliga patienter, var ett tvåvånings träbygge. Denna avdelning var alltid låst på natten, och nästan alla fönster stängda och låsta. På grund av personalbrist i krigstid innebar det att personalen bara kontrollerade avdelningen en gång i timmen. När de märkte att elden brutit ut hade byggnaden inom en timme helt brunnit ner till marken. Endast två av patienterna överlevde.

En undersökningskommission fördömde att man lämnat patienter inlåsta utan tillräcklig övervakning och fann att byggnaden hade utgjort en brandrisk. Dess uråldriga larmsystem, som måste låsas upp för att fungera, hade varit praktiskt taget värdelöst. Utredningen rekommenderade att framtida institutionsbyggnader görs av brandbeständiga material med nödutgångar, automatiskt övervakade brandlarm och sprinklersystem. Det tog många år innan dessa åtgärder infördes på alla institutioner.
Byggnadsinspektör Sidney Kershaw konstaterade att han hade varnat Seacliff för dess otillräckliga brandlarm, men hans varning hade inte följts.

En artikel om branden: The story of Seacliff, the most haunted place in New Zealand
​

Branden på Hartford hospital, Connecticut, USA – 1961

1961 var det fortfarande tillåtet att röka på sjukhus. Den 8 december 1961 dumpade någon pyrande cigarrettaska i ett sopnedkast som antände en våldsam brand.

En utredning om branden och hur den spred sig ledde till ändringar i brandreglerna för sjukhus över hela landet. Utredningsrapporten visade att bidragande faktorer till dödsfall inkluderade att sopnedkast var öppna direkt mot korridoren, brandfarliga takplattor som bidrog till hög brandspridning, brist på sprinklers, långa korridorer med återvändsgränder m.m.




​