Branden på Seacliff Mental Hospital, Nya Zeeland – 1942

Branden svepte genom en låst avdelning på Seacliff Mental Hospital och dödade 37 kvinnliga patienter.
Sjukhuset öppnades 1884 och byggdes huvudsakligen av sten, men avdelning 5, som hyste "svåra" kvinnliga patienter, var ett tvåvånings träbygge. Denna avdelning var alltid låst på natten, och nästan alla fönster stängda och låsta. På grund av personalbrist i krigstid innebar det att personalen bara kontrollerade avdelningen en gång i timmen. När de märkte att elden brutit ut hade byggnaden inom en timme helt brunnit ner till marken. Endast två av patienterna överlevde.

En undersökningskommission fördömde att man lämnat patienter inlåsta utan tillräcklig övervakning och fann att byggnaden hade utgjort en brandrisk. Dess uråldriga larmsystem, som måste låsas upp för att fungera, hade varit praktiskt taget värdelöst. Utredningen rekommenderade att framtida institutionsbyggnader görs av brandbeständiga material med nödutgångar, automatiskt övervakade brandlarm och sprinklersystem. Det tog många år innan dessa åtgärder infördes på alla institutioner.
Byggnadsinspektör Sidney Kershaw konstaterade att han hade varnat Seacliff för dess otillräckliga brandlarm, men hans varning hade inte följts.

En artikel om branden: The story of Seacliff, the most haunted place in New Zealand
​

Branden på Hartford hospital, Connecticut, USA – 1961

1961 var det fortfarande tillåtet att röka på sjukhus. Den 8 december 1961 dumpade någon pyrande cigarrettaska i ett sopnedkast som antände en våldsam brand.

En utredning om branden och hur den spred sig ledde till ändringar i brandreglerna för sjukhus över hela landet. Utredningsrapporten visade att bidragande faktorer till dödsfall inkluderade att sopnedkast var öppna direkt mot korridoren, brandfarliga takplattor som bidrog till hög brandspridning, brist på sprinklers, långa korridorer med återvändsgränder m.m.




​

Branden på Cleveland Clinic som ledde till genomgripande förändringar i hur farliga material förvaras på sjukhus, Ohio - 1929

Branden på Cleveland Clinic i Ohio den 15 maj 1929 är en av de dödligaste sjukhusolyckorna i USA:s historia. Den krävde 123 liv och ledde till genomgripande förändringar i hur farliga material förvaras på sjukhus världen över.

Mycket brandfarlig nitrocellulosa-röntgenfilm antändes, sannolikt efter att ha kommit i kontakt med en oskyddad 100-watts glödlampa eller ett läckande ångrör. När filmen brann släppte den ut en tät, gulbrun och extremt giftig gas (främst kväveoxider och kolmonoxid).
Gasen spreds snabbt genom byggnadens ventilationssystem och rörledningar, vilket följdes av två kraftiga explosioner som slungade ut giftmolnet i korridorer och undersökningsrum
​
Som konsekvens av olyckan ersattes nitrocellulosa-film gradvis av "säkerhetsfilm" (acetatfilm), och strikta regler infördes för att förvara farliga material i ventilerade valv på taket istället för i källare.

Innan branden var gasmasker inte standardutrustning för brandmän vid civila byggnadsbränder. Eftersom rökdykare i Cleveland tvingades retirera på grund av de giftiga gaserna, blev incidenten ett typexempel som användes internationellt för att argumentera för att räddningstjänster måste utrustas med andningsskydd.

Utredningsrapporten finns att läsa här > > >.

National Fire Protection Association (NFPA) gav ut en utförlig rapport 1929 med titeln "The Cleveland Clinic Fire, May 15, 1929". Den fokuserar på de kemiska processerna när nitrocellulosa brinner och de brister i byggnadskonstruktionen som ledde till katastrofen. Den finns tillgänglig här > > >.

​